sophie gouldthorp

Olyckan skedde så fort och helt plötsligt stod jag där som ansvarig för en lägenhet med en defekt - mållös. Det som genast slog mig var att jag på något sätt kommer behöva tala om för min hyresvärd vad som har hänt. Eftersom min hyresvärd inte pratar engelska (och då menar jag verkligen inte ett ord engelska) insåg jag att jag skulle ha väldigt svårt att sköta en sån här delikat diskussion med henne. 

När jag var och tittade på lägenheten skulle jag få den på följande villkor:

1) Att jag inte har många fester i lägenheter för min granne är en seriös student och behöver lugn och ro

2) Att jag är väldigt rädd om väggarna och att jag absolut inte sätter upp någonting som skulle kunna lämna ett märke på väggarna.

Att tilläggas bör nog att väggarna är putsade och har därav en speciell yta med en speciell gulaktig färg. Det handlar alltså inte om att rolla på lite vit färg och klappa sig på axeln för en bra insats, nej nej, här krävs en riktig hantverkare.

Till råga på allt så var jag och pratade med henne (såklart med en frank kompis vid min sida som tolk) och frågade angående uppsägningen av lägenheten. Min hyresvärd hade då sagt att hon tyckte att det var synd att jag inte skulle stanna längre för hon var så nöjd med mig och jag har varit så skötsam. En vecka senare händer detta! Jag tror att jag lite smått lider av "snälla-lilla-flickan-syndromet" och vill gärna vara alla till lags och absolut inte skapa problem för någon annan. Jag inser själv att det bara är en vägg, det är en väldigt världslig sak och absolut inget farligt. Jag är väldigt medveten om detta och inser att det egentligen inte borde finnas något att oroa sig över eller ha skuldkänslor för. Det var en olycka och ingen kom till skada, det blev bara ett litet hål i väggen. Men varför tycker jag då att det är så jobbigt? Jag har aldrig någonsin haft sönder en annan persons egendom (även om jag inte var gärningsmannen tar jag på mig ansvaret här) och har alltid ansett att man ska vara extra rädd om andra personers ägor.

Sedan den dagen hålet blev till fram tills idag har jag gått och grämt mig över att jag måste se min hyresvärd i ögonen och berätta vad som hänt med hennes vägg. Jag har hela tiden känt att jag fortfarande har det där obehagliga framför mig och det har legat och gnagt i mitt medvetande hela tiden. Samtidigt har jag även vetat att så fort min hyresvärd är informerad om situationen kommer jag känna mig 10 kilo lättare. Det är en otroligt skön känsla efter att man lyckts ta i tu med en situation man verkligen fasat och man blir så lycklig och fri i själen när det är gjort!

Så till konfrontationen..

Idag under lunchen gick jag, Nathalie (som kan prata franska) och Fredrik (som skapade hålet) till min hyresvärd på cafét under mig där hon jobbar. Jag förstod att lunchtid skulle vara körigt och de skulle vara många kunder på cafét men eftersom det var den ända tiden som funkade för alla 3 (vi har otroligt mycket i skolan just nu) så hade vi inte så mycket att välja på. Nathalie berättade i korta drag vad som hänt för min hyresvärd. Eftersom jag inte förstod den avancerade och snabba franskan visst jag inte riktigt vad som sas men inga leenden syntes så långt ögat nådde. Eftersom hyresvärden inte kunde lämna cafét och titta på hålet just då sa hon att hon skulle komma upp senare när jag var hemma från skolan igen. Det skulle alltså innebära att jag skulle vara själv med henne..

Efter min sista lektion ringde jag Fredrik för att söka moraliskt stöd men förstod egentligen innerst inne att det skulle vara väldigt onödigt för honom att följa med. Det var även det svaret jag fick i telefon. Så jag gick med raska steg hemåt och jag kände hur pulsen började stiga. När jag kom in i cafét för att berätta att jag var hemma var min landlord ute på något ärende men hon skulle komma om bara några minuter. Vi bestämde att jag skulle gå upp i förväg. Vid det här laget bultade mitt hjärta rätt hårt. Jag förstår inte riktigt varför jag tyckte det var så läskigt. Kroppen och känslorna fungerar på märkliga sätt. Jag såg det här som träning för mig. Hur ska jag kunna klara av livets alla konfrontationer om jag inte ens kan hantera detta? Nej skärpning Sophie!

Hyresvärden kom upp och gav mig ett leende i dörren, sedan försökte vi förstå varandra genom både franska och ett och annat engelskt ord! Jag fick även ett leende när hon gick!

Nu är det över och det känns så skönt! Det är viktigt att köra med öppna kort och jag har känt mig som en myglare när jag gått förbi henne utan att berätta vad som hänt. Jag är på ett sätt glad att jag behövt utsätta mig för detta, trots att det var väldigt onödigt. Jag tror på att utmaningar som man övervinner gör oss starkare!

Det är ingen idé att stressa upp sig, för vet ni... allting löser sig tillslut!! ;)